Idag har jag börjat jobba igen efter semestern. Att tösen börjar sin inskolning på onsdag har kommit upp vid två tillfällen varav reaktionen båda gångerna var "ska hon börja på dagis, åhh, hur känns det?" med en betoning "åhh" och en blick som en ledsen katt. Det låter som om det vore det värsta som kunde hända och att det måste kännas hemskt för mig. Måste det verkligen det? Ok om det känns jobbigt att lämna sen om tösen skriker och gråter efter mig, men det har ju inte hänt ännu så varför oroa sig för något som kanske inte ens sker?
Jag tycker det ska bli spännande, tösen ska få träffa nya människor och nya kompisar. Hon ska börja på en avdelning med trevlig personal, leksaker och inte allt för många barn (endast 6 till en början, 9 totalt senare under hösten än så länge). Det har aldrig varit några problem med att ha barnvakt eller träffa nya människor, så jag tror nog att hon känner sig hemma snabbt. Dessutom ska hon bara vara på dagis två-tre dagar i veckan, under 15 h i veckan. Det kanske är därför det inte känns jobbigt.
Det jobbiga för mig är att sambon ska börja jobba, att inte vi ses lika mycket. Dessa månaderna när han har varit hemma har varit underbara. Delad föräldraledighet är att rekommendera, om man kan det. På onsdag börja inskolningen iaf, vi håller tummarna på att allt går smidigt, att tösen kommer trivas och att vi fortfarande känner oss lugna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar