Tankar

Lite då och då kommer jag att tänka på förlossningen, hur jag kände och vad som egentligen hände. Det är så konstigt att de sista timmarna är som en dimma. Självklart minns jag hur värkarna kändes, jag beskrev det som att någon var inne i min mage och försökte dra ut mina inälvor genom huden men jag kommer inte ihåg att det gjorde ont när jag hade krystvärkar.

Jag var så trött efter att ha varit vaken i ca 28 timmars, varav 15 innefattade värkar. När jag fått epiduralen tänkte jag "nu äntligen kan jag sova lite och få i mig lite mat som inte kommer upp igen" men sköterskan sa till mig att jag skulle upp och gå så mycket som möjligt för att barnet skulle komma ner då hon fortfarande låg högt upp. Jag fick 20-30 minuters powernap men sen var det vandring på rummet som gällde tills värkarna började kännas igen. Tröttheten och epiduralen gjorde att värkarna var väldigt svaga i slutet, trots värkstimulerande dropp. Hjärtljudet gick ner och tillslut var hon tvungen att komma ut, för att inte drabbas av syrebrist.

Det kändes som att alla på förlossningen var inne på rummet i slutet, det var sex personer förutom oss. Barnläkare, min barnmorska och sjuksköterskor, tur att rummet var stort :) Med yttre press, sugklocka, hjälp med benen samt sambons stöd lyckades jag äntligen få ut henne.
Jag kommer som sagt inte ihåg att det gjorde ont, bara det där trycket som jag läst om. Jag hade panik pga hjärtljuden, att de sa att barnet var tvunget att komma ut hjälpte inte heller. Jag kände pressen att hon var tvungen att komma ut, krystade utan värkar i paniken och trodde inte hon levde när hon lades på mitt bröst. Hon var lite slapp men kvicknade till snabbt. Jag blev så förvånad när de la henne på min mage, kollade förvirrat på sambon som om jag undrade var i helsike de höll på med. Det undrade jag också eftersom det inte kändes som att det var mitt barn. Jag saknade den där överlyckliga känslan som alla verkar få när barnet är fött, jag var bara så trött och förvirrad.

Jag älskar verkligen min dotter, hon är det bästa som har hänt. Innan kunde jag inte säga det eftersom jag inte känt det, hur hemskt det än låter... På BB kom tårarna stup i kvarten, jag trodde det berodde på att jag inte hade sovit eller ätit på väldigt länge. Maten var god men jag fick tvinga ner den. Även om jag var hungrig så mådde jag illa när jag åt. Kanske pga sömnbrist?
Veckan efter förlossningen grät jag dagligen, flera gånger, jag kände mig jättenere och orkade knappt bry mig om något. Jag tyckte det var jobbigt att träffa folk eftersom det gjorde så ont i brösten som var såriga och för att jag inte kunde sitta pga en infektion. Jag grät hos barnmorskan eftersom jag inte kunde hålla tårarna inne. Jag kunde inte ställa mig upp när jag höll i dottern eftersom jag var tvungen att ha båda händerna i soffan som stöd. Jag fick ta hjälp av sambon när jag skulle sätta mig upp i sängen. En gång när jag satte mig upp själv gjorde det så ont att jag tappade balansen och ett stygn gick upp. Aj för det! Det gjorde ont när jag vände mig i sängen. Varje gång jag ställde mig upp började jag gråta, likaså när jag satt mig ner. Jag trodde aldrig jag skulle läka efter förlossningen, det var inte så många stygn men pga infektionen skulle det självläka sa barnmorskan. Jag trodde aldrig det skulle bli bättre men efter regn kommer solsken och stygnen lyckades jag ha kvar så att det läkte fin-fint. Jag trodde att det skulle ta minst ett halvår, vilket jag grät floder över, det tog tre veckor.

Nu känns det så som jag trodde det skulle kännas. Nu känns allt bra, underbart bra! Jag älskar min dotter, hon är helt underbar. Hon är så söt när hon ler, så gullig när hon leker i baby-gymmet och så mysig att gosa med. Nu känns det äntligen som att hon är min dotter, vår dotter! Älskade Nelly!